Linnéa Sjöberg

Linnéa Sjöberg har själv beskrivit det väsentliga för hennes två centrala verk, Gtd4s810 och Salong flyttkartong : “Jag byter identitet till en annan karaktär som blir konstverket.”¹ Det där med att byta identitet ska tas ganska bokstavligt för de här projekten pågick 24/7 i 18 månader och mer. I Gtd4s810 förvandlade hon sig i allt – kläder, manéer, dryckesval och tonläge – till affärskvinna (se Fredrik Ehlins introduktion), i Salong flyttkartong drev hon, som Linnéa Ölberg, en alltid öppen , mobil, hemmatatueringssalong och excellerade i “low life”. De här identitetsbytena innebär också att hon försvinner ibland. Efter Gtd4s810 var hon borta från konstoffentligheten i något år, och när hon sedan så smått började äntra scenen igen fanns sedan länge redan Salong flyttkartong, med en helt egen publik och sammanhang. “The blurring of art and life” är ett begrepp som är ganska missvisande för vad hon gör, eftersom det inte handlar om konstens möte med ett liv som redan finns. För Linnéa Sjöberg är det en och samma idé, eller impusl eller begär, som blir liv och konst. Ett liv tar slut, ett annat börjar och därmed också en annan konst. Emblematiska verk för det där skiftet är hennes Vacuum Bags (2012), vakumförpackade kläder och saker från tiden just innan hon blev “affärskvinnan”.

Det verket belyser även en annan aspekt av hennes konstnärsskap, nämligen det man skulle kunna kalla satelitverk: konstobjekten som avknoppas kring de där karaktärerna som ju redan i sig är verk. Det sker oftast, kanske aldrig, medan hon är i identiteten, affärskvinnan stod inte och gjorde konst. Det är först senare, när identiteten har övergivits, som de tillkommer. The Remains of a Business – trasmattor vävda av affärskvinnans kläder – gjordes t ex. först 2015, tre år efter att kvinnan fanns. Det är för övrigt ett märkligt verk, en meditation över identitet och minne, mattrasor och lyxkonsumtion, traditionellt hantverk och business och typiska kvinnofigurer i olika tider och samhällsklasser. Eftersom mattorna inte bara är gjorda utav hennes kläder, utan även har “samma dimension som min stuss och längd (med högklackat såklart)” blir det “sammanlagt 11 dekonstruerade självporträtt”.

Även om akronymen Gtd4s810 står för “Getting Things Done for Satan “så handlar det verket inte om att göra saker, utan bara om att vara. Det intressanta är inte karriärskvinnans business (hon hade ingen), utan hennes identitet:det hon är, oavsett vad hon gör. Salong flyttkartong var däremot ett projekt där görandet stod i centrum, och främför allt då under devisen “act before thinking”. Vilka uttryck det tog sig utanför själva taturingssalongen vet jag inte riktigt, men för hennes tatuerande innebar strävan efter det rena handlandet att förutsättningarna hela tiden måste förändras. En första förändring var att göra det som ett performance (Bomb på Plattform, 2013). Då blev den reflexiva tendensen i projektet tydligt genom att den nya kontexten för Salongen ledde till tatueringen “The Artist is President”. Sedan gjorde hon Festival flyttkarton i sin studio; allt gjordes för att förhindra ett behärskat tatuerande: det enda ljuset därinne kom från hennes pannlampa; DJ Vero Veramente spelade påträngande gabber; en väldigt märklig blandning av människor, kanske inte helt bekväma med varandras sällskap, gjorde att nog alla där inne sneglade sig omkring hela tiden. Ytterligare en förskjutning av projektet kom när hon tatuerade motiv från utställningen, som senare blev ett arkiv, Tattoo Collection (Air de Paris, 1991) på Andquestionmark. I det sammanhanget var hennes performance inte riktigt längre ett performance utan, som hon säger, ” ett verktyg för att återaktivera ett arkiv”.

Det finns ett verk som har en särställning i Linnéa Sjöbergs konstnärsskap utan vara en ny identitet. Men det upprättar ett gränsområde mellan de två projekten. Man kan se det i dokumentationsbilden “A Boob Job Tattoo”, 2013, och på en t-shirt hon gjorde. Så här skriver hon själv om det:

“En dag kring årslutet 2011 sitter jag i väntrum på 20:e våningen på MAS (Manhattan Aesthetic Surgery) i New York City och väntar på min tid hos Dr V, ett samtal som kommer dokumenteras, jag är där för att få en konsultaktion av mina bröst och en tänkt bröstförstoring, han tecknar upp en nödvändig skiss för att veta vart snitten ska läggas för maximal symmetri, streck som jag sedan följer och tatuerar in själv framför en spegel. Där möts dessa två projekt, där påbörjas Salong Flyttkartong och tatueringsmaskinen som ett potentiellt performativt verktyg.”

Det var affärskvinnan som fick idén om en bröstoperation, men tatueraren Linnéa Ölberg snodde den. Men tatueringen är mer konceptuell och intellektuell än “act before thinking”-estetiken – kanske var det inte Ölberg hon var när hon gjorde den. Det är ett hårt verk, väldigt mycket Linnéa Sjöberg.